Nairobi dag tre

Här är utsikten från panoramafönstret i vårt vardagsrum. Notera blommande hibiskus planterad i svart sopsäck utanför fönstret. Poolen och tennisbanan tillhör Yaya towers där vi bor, området till vänster är en fransk skola.

Idag har jag lagat mat åt den här lille gourmanden, han fick potatis och morot med kalkon. Det mesta gick ned, resten hamnade i öronen, ögonen, på haklappen och på golvet.

Här är spisen! Jag är lite rädd för den och ugnen vågar jag inte använda alls...Plattorna ser ut som såna där myggdödare tycker jag. Funkar helt ok, blir ruskigt varm på nolltid och ser ju rätt cool ut.

Mina badpojkar vågade sig ned i poolen, Benjamin kände sig extra snygg i sin sharkskin outfit som han fått av faster Janice. Trots att poolen är rätt kall verkade båda två tycka att det var både skönt och roligt att svalka av sig. Själv är jag cool ändå och stannade kvar på land (har nån slags aversion mot klor).

Gareth var lagom nöjd när han kom upp och insåg att han hade hoppat i med mobilen i fickan. Stackarn, trots massiva livräddande insatser verkar den vara bortom hjälp.

Vad mer har hänt idag?

Jag kastade mig över en kvinna med en bebis som råkade fika på samma ställe som jag och Gareth i eftermiddags (ja, jag är rätt desperat efter nya kompisar här). Som tur är verkade hon inte bli vettskrämd av min framfusighet utan bjöd istället in mig hem till henne imorgon. Hon är tyska och har bott här i tre år och jobbat med HIV prevention. Lär få höra mer om det imorgon. Just nu är jag bara överlycklig över att ha träffat en annan mamma med liten bebis.

På väg hem från fiket tog Gareth med mig och Benjamin på en liten promenad...uj uj, jag är inte streetsmart här inte. Kändes som att vi var en liten attraktion där vi försökte köra vagnen på den dammiga "gatan" mellan alla hål och skräp. Inte varje dag de ser en Teutonia Spirit trehjulings barnvagn verkar det som. Jag förstår dem, den här staden är inte gjord för barnvagnar, Afrikaner själva bär sina barn.

Nu har jag sprungit på löpbandet i gymmet en halvtimme, kändes som att jag skulle dö men det skyller jag på altituden. Man undrar lite vad Kenyanerna tänker om en när man springer där på bandet, de som går både en och två timmar fram och tillbaka till jobbet varje dag.